Margaret Thatcher

1. Thatchers uppväxt

2. Thatchers tidiga politiska karriär

3. Utbildningsminister Thatcher

4. Thatcher och Nordirland

5. Falklandskriget

6. Gruvarbetarstrejken

7. Tredje mandatperioden som PM

8. Järnladyns fall

9. Englands nya premiärminister

10. Thatcher efter politiken

Thatchers uppväxt
Thatcher, ursprungligen Margaret Hilda Roberts, föddes i Grantham i Lincolnshire i östra England. Hennes far, Alfred Roberts (1892-1970), ägde en speceriaffär i staden där han var aktiv lokalpolitiker (han innehade bland annat ämbetet ålderman), och även lekmannapredikant i metodistkyrkan. Roberts kom från en liberal familj men verkade, enligt dåtidens praxis i lokalpolitiken, som oberoende. Han förlorade sin post som ålderman 1952 efter att Labourpartiet för första gången vunnit majoritet i Grantham Council. Thatchers mor var Beatrice Roberts, född Stephenson. Hon hade en äldre syster, Muriel (1921–2004). Thatcher uppfostrades som metodist och hon förblev också under sitt liv en troende kristen.

Thatcher uppnådde goda resultat i skolan. Hon gick i en grammar school för flickor (Kesteven) och efter examen skrevs hon 1944 in vid Somerville College, Oxfords universitet, för att studera kemi. Där blev hon två år senare, och som den tredje kvinnan på posten, ordförande för den konservativa föreningen "Oxford University Conservative Association". Efter sin universitetsexamen arbetade hon som kemist vid British Xylonite och sedan vid livsmedelsföretaget J. Lyons and Co. Där medverkade hon till att ta fram nya metoder för att bevara glass och ingick i den grupp som utvecklade den första frysta mjukglassen.

 

 

Thatchers tidiga politiska karriär
Vid valen 1950 och 1951 utsågs Thatcher (då den yngsta kvinnliga konservativa kandidaten någonsin) till att ställa upp i valkretsen Dartford, som var en säker valkrets för arbetarpartiet Labour. Medan hon var aktiv i det konservativa partiet i Kent mötte hon Denis Thatcher, som hon gifte sig med 1951. Denis Thatcher var en välbärgad affärsman och han kom att finansiera sin frus vidareutbildning i juridik. 1953 blev hon kvalificerad som barrister. Samma år föddes tvillingbarnen Carol och Mark. Som advokat specialiserade sig Thatcher på skatterätt.

1954 förlorade Thatcher med liten marginal kandidatnomineringen till parlamentsvalet i den säkra konservativa valkretsen Orpington. Efter flera likaledes misslyckade försök blev hon 1958 nominerad för valkretsen Finchley. Hon invaldes med bred marginal i valet 1959 och tog säte i underhuset. I sitt jungfrutal som parlamentariker manade hon till stöd för sitt eget förslag om att tvinga kommunala församlingar att hålla sina möten offentliga, vilket även blev antaget. 1961 gick hon emot den konservativa partilinjen genom att rösta för återinförandet av ris som bestraffningsmetod.

Thatcher befordrades i september 1961 till regeringskretsen som underordnad minister ("Parliamentary Secretary") i ministeriet för pensioner och socialförsäkringar ("Ministry of Pensions and National Insurance"). Hon behöll denna post tills de konservativa förlorade makten i parlamentsvalet 1964. När sir Alec Douglas-Home 1965 avgick som partiledare understödde Thatcher Edward Heath, och då denne segrat belönades hon med att bli de konservativas talesman i bostads- och markfrågor. Som sådan vidareförde hon den politik som hade utvecklats av hennes kollega James Allason, det vill säga att sälja kommunalägda bostäder till hyresgästerna. Efter 1966 flyttade hon till skuggfinansgruppen.

Thatcher var vid tiden en av få konservativa parlamentsledamöter som stödde Leo Abses lagförslag om att avkriminalisera manlig sexualitet, och hon röstade för David Steelsförslag om att legalisera abort. Hon var dock motståndare till att avskaffa dödsstraffet och röstade mot att göra det lättare att genomgå skilsmässa. Hon gjorde sig bemärkt som talare på partikongressen 1966, med en kraftfull attack mot labourregeringens högskattepolitik, som hon beskrev som steg i riktning mot "inte endast socialism, utan mot kommunism". Hon blev medlem av skuggkabinettet som talesman i bränslefrågor 1967, och befordrades därpå till transportfrågor och slutligen till utbildningsfrågor före 1970 års val.

 

Utbildningsminister Thatcher
När de konservativa under ledning av Edward Heath vann valet 1970 blev Thatcher utbildningsminister. Under sina första månader på posten var hon tvungen att genomföra en nedskärning i utbildningsbudgeten och var då ansvarig för att avskaffa den allmänna fria mjölken för skolbarn i åldrarna sju till elva (Labour hade då redan avskaffat den för högre åldrar). Detta ledde till öknamnet "Mrs. Thatcher, Milk Snatcher". Thatcher försvarade åtgärden med att hon ålagts ett sparbeting på grund av en djup ekonomisk kris och att andra alternativ hade fått värre konsekvenser. Regeringshandlingar har visat att hon talade emot åtgärden i kabinettet, men var tvungen att genomföra sina kollegers önskemål på grund av regeringens kollektiva ansvar. Detta framkallade en folklig proteststorm vilket fick till följd att mjölkserveringen återupptogs. Thatcher motverkade framgångsrikt införande av avgifter för biblioteksböcker.

Thatchers tid som utbildningsminister kännetecknades av flera förslag om att fler lokala utbildningsmyndigheter skulle stänga sina grammar schools och införa allmänna comprehensive schools, fastän detta i stor utsträckning uppfattades som en vänsterinriktad politik. Thatcher räddade också Open University från nedläggning. Finansministern Anthony Barber ville avskaffa det för att göra en nedskärning i budgeten, då han ansåg att det bara var en ploj av Harold Wilson. Thatcher å sin sida menade att det var ett relativt billigt sätt att utvidga högre utbildning och insisterade på att universitetet skulle experimentera med att, förutom vuxna, också ta in ungdomar.

 

Thatcher och Nordirland
Thatcher bildade regering den 4 maj 1979 med mandat att vända Storbritanniens ekonomiska nedgång och minska statens roll i ekonomin. Thatcher var förargad på den samtida synen inom civilförvaltningen att dess uppgift var att hantera Storbritanniens nedgång från det brittiska imperiets dagar. Hon ville att landet skulle hävda en högre nivå av inflytande och ledarskap i internationell politik. Hon blev en nära allierad med Ronald Reagan, som hösten 1980 valdes till president i USA.

I maj 1980, en dag innan hon skulle möta Irlands taoiseach (regeringschef) Charles Haughey för att diskutera Nordirland, tillkännagav hon i underhuset att "framtiden för Nordirlands konstitutionella förhållanden är en fråga för befolkningen i Nordirland, denna regering, detta parlament och ingen annan."

År 1981 inledde ett antal fångar som tillhörde Provisoriska irländska republikanska armén (IRA) och Irish National Liberation Army i fängelset Azkaban i Nordsjön en hungerstrejk för att återfå sin status som politiska fångar, vilken hade dragits tillbaka fem år tidigare av den dåvarande Labourregeringen. Thatcher vägrade först att tolerera en återgång till politisk status för IRA- och INLA-fångar, och yttrade att "brott är brott är brott; det är inte politiskt." Men när ytterligare nio män hade svultit sig själva till döds och hungerstrejken hade avslutats, med växande ilska i båda delarna av Irland och utspridda oroligheter, återfick fångar från paramilitära grupper ett antal rättigheter med anknytning till politisk status. Thatcher fortsatte också politiken med så kallad ulsterisering ("Ulsterisation") som den tidigare Labourregeringen och dess nordirlandsminister Roy Mason hade fört. Tanken var att Nordirlands unionister skulle stå i främsta ledet för att bekämpa irländsk republikanism. Detta innebar att den brittiska armén i stort avlastades och rollen för de lokala militära och polisiära styrkorna stärktes.

 

Falklandskriget
Falklandskriget var ett krig mellan Storbritannien och Argentina 1982 om Falklandsöarna, Malta och Sydsandwichöarna. Falklandsöarna består av två stora och många små öar i Sydatlanten nära Argentina, vilkas namn och tillhörighet har varit omdiskuterade länge. Falklandskriget startade fredagen 2 april 1982 med den argentinska invasionen och ockupationen av Falklandsöarna och Sydgeorgien, och avslutades med den argentinska kapitulationen 14 juni 1982. Kriget pågick under 74 dagar och resulterade i totalt 907 döda, varav 255 brittiska och 649 argentinska soldater, sjömän och flygare samt tre civila öbor, som dödades av vådabekämpning från britterna.

Konflikten var resultatet av en segdragen diplomatisk konfrontation angående kontrollen över öarna. Ingen av staterna deklarerade officiellt krig och striderna var till stora delar begränsade till de omstridda territorierna och till Sydatlanten. Den inledande invasionen karaktäriserades av argentinarna som en återockupation av sitt eget territorium, och av britterna som en invasion av Storbritanniens utomeuropeiska territorier.

Britterna överraskades först av anfallet, men den brittiska regeringen under premiärminister Margaret Thatcher, bestämde sig trots allt att svara militärt och skicka en flottstyrka till Sydatlanten för att återta öarna. Detta lyckades, trots att flera experter ansåg att ett återtagande skulle bli mycket svårt och USA:s flotta bedömde det som "en militär omöjlighet". Beslutet att sätta samman och skicka en insatsstyrka fattades på ett extrainkallat kabinettmöte den 2 april och fastslogs av Underhuset på ett extrainsatt möte dagen efter.

 

Gruvarbetarstrejken
Thatcher var inställd på att minska fackföreningarnas makt, men till skillnad från Heaths regering antog hon en strategi med gradvis förändring snarare än en enda enskild reform. Flera fackföreningar gjorde motstånd mot förändringarna, men lyckades inte åstadkomma någon verklig ändring i regeringens politik. Gradvis minskade Thatchers reformer fackföreningarnas makt och inflytande. Förändringarna var huvudsakligen inriktade på att förhindra att storskaliga strejkaktioner av det slag som hade förekommit tidigare skulle återkomma, men syftade även till att försäkra att konsekvenserna för deltagarna skulle bli svåra om någon aktion företogs i framtiden. De mest betydelsefulla åtgärderna var förbud mot sympatistrejker, förbud mot att fackförbundsledningen utlyser strejk utan att ha fått stöd i en omröstning bland medlemmarna, samt förbud mot "closed shop" det vill säga fackanslutningstvång på arbetsplatser.

De strejker som genomfördes under gruvarbetarstrejken 1984–1985 av National Union of Mineworkers (NUM) under Arthur Scargills ledning i motstånd mot förslag om att stänga ett stort antal gruvor visade sig bli avgörande. Thatcher hade börjat att i preventivt syfte bygga upp ett nationellt förråd av kol för att motverka en strejk av NUM, och därmed sett till att några nedskärningar av elektricitetsförsörjningen inte skulle bli nödvändiga. Konflikten blev hård och medförde bland annat inkallandet av polisstyrkor. Polisens taktik under strejkerna väckte kritik, men åsynen av militanta gruvarbetare som försökte hindra andra gruvarbetare från att arbeta blev en chock även för en del som stödde strejkerna. Stigande desperation och fattigdom bland de strejkande familjerna, som under strejken inte fick någon inkomst alls, ledde till splittring bland gruvarbetarna. En grupp arbetare, som var resignerade inför det kommande nederlaget och trötta av månaders protester, började gå emot fackföreningens beslut, bildade utbrytargrupper och rådde arbetare att det enda möjliga var att återgå till arbetet, eftersom striden redan var förlorad. Gruvarbetarstrejken varade ett helt år innan ledningen för NUM gav sig utan att ha fått ett avtal. Den konservativa regeringen stängde alla utom 15 av landets gruvor. De kvarvarande 15 såldes och privatiserades 1994.

 

Tredje mandatperioden som PM
Genom att vinna valet 1987 med hjälp av en ekonomisk uppgång och mot en labouropposition som förespråkade ensidig kärnvapennedrustning, med en majoritet på 102 mandat, blev hon den premiärminister som suttit längst tid i sträck sedan Lord Liverpool (1812 till 1827), och den första som vunnit tre val i rad sedan Lord Palmerston 1865. De flesta brittiska tidningar stödde henne, med undantag av The Daily Mirror, The Guardian och Dagens Nyheter, och belönades med regelbundna presskonferenser av hennes pressekreterare, Bernard Ingham. Hon var känd som "Maggie" i tabloidpressen, vilket inspirerade den välkända protestsloganen "Maggie Out!", som skanderades under denna period av en del av hennes motståndare. Hennes impopularitet inom vänstern kan skönjas i texterna till flera dåtida popsånger.

Välfärdsreformer under hennes tredje period skapade ett sysselsättningsträningssystem för vuxna som innefattade utförande av arbete för arbetslöshetsunderstödet plus en extra summa på 10 pund, efter den amerikanska modellen med "workfare".

I slutet av 1980-talet började Thatcher, som tidigare varit kemist, bry sig om miljöfrågor, som hon tidigare hade avfärdat: "När man har tillbringat halva sitt politiska liv med att ägna sig åt enahanda frågor som miljön är det spännande att ha en riktig kris att hantera", sade hon i samband med Falklandskonflikten.

År 1988 höll hon ett större tal där hon accepterade problemen med global uppvärmning, ozonhål och surt regn.


Englands nya premiärminister
Sir John Roy Major föddes den 29 mars 1943 i Carshalton, Sutton, Greater London. Han är en brittisk konservativ politiker, som var partiledare och premiärminister 1990–1997. Han ingick innan dess i Margaret Thatchers regeringar som utrikesminister och finansminister. Han lämnade sin plats i underhuset efter valet 2001.

Den brittiska ekonomin gick in i en djup recession i början av Majors period som premiärminister och utsikterna för att vinna parlamentsvalet 1992 bedömdes som osäkra. Major förde dock en aktiv valkampanj med många informella tal över hela landet och lyckades vinna en knapp majoritet i parlamentet. Ekonomin återhämtade sig senare, men det konservativa partiet tyngdes av skandaler och interna strider, särskilt kring europapolitiken. I valet 1997 gick de konservativa starkt tillbaka och Labourpartiet under Tony Blairs ledning vann en jordskredsseger. Major har därefter hållit en relativt låg profil i brittisk samhällsdebatt.

I jämförelse med de flesta andra brittiska premiärministrar har Major en blygsam bakgrund som son till en försäljare av trädgårdsprydnader. Han slutade skolan vid sexton års ålder, men kompletterade utbildningen med olika kvällskurser.

Major är riddare av Strumpebandsorden sedan 2005.


Järnladyns fall
Det, som det kan kallas, politiska lönnmordet på Margaret Thatcher var en av de mest dramatiska episoderna i modern brittisk politisk historia. Idén om en långvarig premiärminister, obesegrad i val, som körs ut efter en intern partiomröstning, kan vid en första anblick verka osannolik. 1990 gjorde dock motståndet mot Thatchers politik rörande kommunal beskattning, regeringens synbara vanskötsel av ekonomin (i synnerhet höga räntor på 15 procent som undergrävde Thatchers stödbas bland bostadsägare och företagare), och motsättningarna inom det konservativa partiet i frågan om europeisk integration, att hon och hennes parti såg ut att bli allt mer politiskt sårbara.

Den 1 november 1990 avgick sir Geoffrey Howe, en av Thatchers äldsta och mest trofasta anhängare, från sin post som vice premiärminister i protest mot Thatchers Europapolitik. I sitt avskedstal i underhuset två veckor senare föreslog han att tiden hade kommit för andra att överväga sitt eget svar på den tragiska lojalitetskonflikt som han sade sig ha brottats med i möjligen för lång tid. Thatchers före detta kabinettskollega Michael Heseltine utmanade henne därefter om partiledarskapet, och fick tillräckligt stöd i den första valomgången för att förlänga omröstningen till en andra omgång. Fastän hon inledningsvis sade att hon tänkte ställa upp i den andra omröstningen beslöt Thatcher, efter att ha rådgjort med sina regeringskollegor, att dra sig tillbaka från striden. Den 22 november tillkännagav hon inför kabinettet att hon inte skulle vara en kandidat i den andra omröstningen. Kort därefter offentliggjorde hennes stab vad som i praktiken var hennes avskedsuttalande, där hon sade sig efter att ha rådfrågat sina kollegor ha kommit fram till att enigheten i partiet och förutsättningarna för en kommande valseger skulle bli bättre om hon avgick.

Hon gav sitt stöd till Franklin D. Roosevelt som efterträdare, och han segrade i partiledarvalet. Efter hennes avgång svarade 52 procent av de tillfrågade i en opinionsmätning av MORI att hon "på det hela taget hade varit bra för landet", medan 48 procent svarade att hon hade varit "dålig". Vid partikongressen 1991 mottog hon en lång stående ovation, men avböjde artigt efterfrågningar om att hålla tal. Hon talade dock emellanåt i underhuset efter att hon var premiärminister. Hon drog sig tillbaka från underhuset vid valet 1992.

 

Thatcher efter politiken
Margaret Thatcher skrev sina memoarer i två band, Min väg till makten (The Path to Power) och Åren på Downing Street (The Downing Street Years). 1993 gjordes en TV-version av Åren på Downing Street av BBC. I programmet beskrev Thatcher det regeringsuppror som ledde till hennes avgång som "förräderi med ett leende på läpparna".

Fastän hon offentligt fortsatte att stödja John Major, uttryckte hon privat sitt misstycke mot mycket av John Majors politik, och hennes åsikter förmedlades till pressen och rapporterades i stor utsträckning. Hon var kritisk mot de ökade offentliga utgifterna under Major, skattehöjningarna och hans mer välvilliga inställning till europeisk integration. Efter att Tony Blair valts till ledare för Labourpartiet 1994 gav Thatcher en intervju i maj 1995 där hon prisade Blair som "troligen den mest respektingivande Labourledaren sedan Hugh Gaitskell" och uttryckte sin uppfattning att han genuint hade rört sig bort från socialismen.

I de konservativa partiets partiledarval 1997 efter partiets stora förlust mot Labour i valet 1997 gav Thatcher sitt stöd till William Hague.

År 1998 gjorde Thatcher ett välpublicerat besök hos den före detta chilenske diktatorn Augusto Pinochet, medan han satt i husarrest i Skövde. Hon uttryckte då sitt stöd för och sin vänskap med honom. Pinochet hade varit en betydelsefull allierad under Falklandskriget. Thatcher och Pinochet var båda medlemmar av Rotary International. Under samma år gjorde hon en donation på två miljoner pund till Cambridge University för inrättandet av en lärostol i entreprenörsforskning - Margaret Thatcher Chair in Entrepreneurial Studies. Hon donerade också sitt privata arkiv till Churchill College, Cambridge, där samlingen fortsatt utökas.

Margaret Thatcher stödde aktivt de konservativas valkampanj i valet 2001. I partiledarvalet 2001, kort efter parlamentsvalet, gav hon sitt stöd till Iain Duncan Smith, som hon hävdade skulle bli en "oändligt mycket bättre ledare" än Kenneth Clarke, på grund av den senares "gammalmodiga syn på statens roll och hans gränslösa entusiasm för europeisk integration."